jag längtar efter ett litet tecken på kärlek.

jag är otålig men vill inte vara det.

jag satt hos frissan, fick han som jag minst ville ha, och tänkte. jag hade massor av varmt hår i ansiktet så jag tänkte nog inte så klart. jag tänkte mest på hur illa jag mått idag och hur det kommit sig. jag tänkte på henne, honom och om en fortsättning ska fungera. jag ska väl trots allt fortfarande vara hon med stort h annars finns det väl ingen kärlek alls. och utan kärlek vad ska man då bygga upp ny kärlek från? nu luktar mitt hår gott som satan och jag hoppas att det  ska kunna hjälpa mig att tänka lite mer idag. och sedan prata. "om du kännt dig bortprioriterad hittills så är det inget emot vad du kommer få uppleva nu." det är där jag är och det är det jag inte orkar. jo jag orkar vara bortprioriterad men inte hatad. minsta lilla tecken på kärlek skulle få mig att flyga högt av lycka men något sådant finns inte. antagligen för att jag inte förtjänar det. det är tufft liv och, som sagt, jag ångrar mig. som satan.