Dagen innan julafton och jag tänker faktiskt tanken att jag vill dö. Kanske inte på så stort allvar. Jag kommer bli den där typiska superjulstressade mamman när jag har familj. Jag kommer vilja göra julen till något den inte är. Precis som det är nu, i den familj jag själv är uppvuxen i. Jag börjar bli vuxen och kanske är det därför jag inte naivt bara har julklapparna i åtanke när jag tänker på dagen som följer, dopparedagen. Jag minns de två föregående jularna som familjebråk. Är det kanske så att min familj inte klarar av att vara den där stereotypa, vackra kärnfamiljen, som vi faktiskt är, när det verkligen förväntas av oss att vi ska vara det? Vi har i stort sätt alltid firat jul med bara familjen, fyra personer. Det är både skönt och mindre bra. Dagen känns inte som något speciellt, det tjänar ingenting till att man klär upp sig. Varför ska man städa minutiöst när familjen, som lever så tätt inpå, ändå vet hur det ser ut i normala fall? Jag har städat, jag har redan satt igång mitt mest hatade familjebråk, julbråket. Jag kan uppenbarligen inte leva upp till att vara den där gulliga lilla dottern som springer runt i huset med tindrande ögon längre. Den tiden är förbi. Jag oroar mig för det bråk jag själv så gärna sätter igång. Möjligheten finns att jag är den som mest vill ha det där stereotypa men samtidigt vet så väl att det inte betyder någonting. De julklappar jag har köpt skulle de som ska få dem kunna klara sig utmärkt utan. De jag kommer få skulle jag säkerligen kunna leva ett lyckligt liv utan. Samtidigt som vi alla i huset strävar efter en fin och harmonisk jul så prioriteras granen bort, till min fasa. Ska man fira jul så ska man ha gran. Men det resonemanget verkar jag vara ensam om att ha. Lite enris är inplockat från skogsdungen i närheten men det är ju inte samma sak. Finns det ingen gran så kan man lika gärna strunta i resten också. Värre än det första påståendet jag gjorde i denna lilla julkrönika kan nog vara den tanke som jag till och med formulerat i ord. ”Jag ska aldrig mer fira jul!” Hur kan man säga något sådant dagen innan julafton när det ligger vit snö och det är kallt och vackert ute? Jag vet inte, men jag vet så väl att jag kommer göra det igen. Lika säkert som jag kommer ringa min älskade och säga god jul det första jag gör imorgon när jag vaknar. För allt det här handlar ju egentligen om honom. Alla tårar. Han fattas.

God jul.